Någon som lyssnar på Anders Timell? INGEN, bra, han är bara provokativt ytlig, arrogant och borde vara barnförbjuden, mer ord än så tänker jag inte ödsla på Östermalmtönten som olyckligtvis har en sympatisk kändisbror. Men hans person speglas i många, de ytliga sarkasmer och förnedringar som flyter ut hans mun som en taskig bakfylla på druvsprit är visst populära bland Media cheferna. Man kan va ruskigt rolig, provokativ och rå, man kan vara vulgär, sexistisk och fräck, bara man har någon förbannad liten grundtanke av humanitet eller medkänsla i det man säger.
Visst är det ibland skönt och skratta åt Fru Skippers självgoda predikan i något anorektiskt program med namnet ”Du är vad som serveras” eller liknande, visst är det skönt och läsa alla moralpredikanters inlägg i tidningar som de skrivit efter 4 folköl och en alvedon. Ingen kan vara så skehelig som mediapredikanterna utan att ha berusad sin egen självrannsakan med ett eller annat. Älskar och lyssna på Mr Ekwall när han framhäver sina vita porslinständer och kör interna skämt rätt ut i etern med en självgodhet som antagligen är rätt genomtänkt men som ibland bara blir patetisk, men även om han ger kalla kårar så bjuder han på sig själv och skapar faktiskt en och annan debatt av värde för fotbollen. Vart vill jag komma, jo med den genomslagskraft som media har så borde det finnas mer program med ungdomsanknytning där generationer samkör sin humoristiska syn på omvärlden och skapar debatt. Pratar inte om rena komediprogram eller Sitcoms, pratar om talkshows eller liknande, sätt ihop några sköna kids, en bra medelålders figur med anknytning och reflektion åt båda håll och en stofil från förr och gör ett samhällsprogram med enkla budskap inom viktiga områden. Nu menar jag inte en ny säsong av Robinson!
Färger av liv faller ner
Mörker det nästa jag ser
Kylan kryper inpå
Värmen är svår att få
Tårlös jag ser det ske
Nästan det får mig att le
För tecknen är lätta att förstå
Vi snart mot en ny vår kommer gå
*ler* Elever har tolkat att det finns ett djup hos mig, vissa menar att det är ett djup tomt och innehållslöst, andra det är så fullt med tankar att det är svårt att förstå, men jag är nöjd, varje reflektion är deras vinst även om de små liven inte alltid håller med. Varje väckt tanke är en seger 
Fredag, snart lov för eleverna, själv har jag två dagar kvar efter helgen, sen är det Norge igen, gött.
Haft en otroligt intensiv vecka men även om man stundtals varit nerkörd i skorna så har det bara behöfts en kort stund med de små liven på skolan eller i hemmet för att samla energi. Nu blir det en sista hösthelg i skogen, hitta den sista svampen och samla det sista syret som inte skapar frost i lungorna.
Jag trodde att delaktighet skapar motivation, jag trodde att en dialog skapar förtroende, jag trodde att om man gav ansvar så togs ansvar, men jag hade fel, framför allt när det kommer till ungdomar. Ungdomar skall styras genom tonåren, bör inte få utrymme att tänka själva och reflektera, ungdomar får absolut inte välja väg själva, de skall inte ha någon fritid och skall befinna sig hemma i sina rum. Ungdomar kan ju inget, de blir ju bara sämre och sämre för varje generation. Usch, det är så synd om oss vuxna som måste leka poliser och hålla igen dessa vilda varelser, någon borde berätta för dem att de inte har någon framtid, någon borde säga att det inte finns något ljus i mörkret oavsett hur långt de går. Någon borde vara den destruktiva förebilden som speglar vad de kan bli, tror jag skall bli den, försöka bli den som trycker ner dem och tar bort deras hopp, kan ju inte behöva stå tillsvars för att jag ger dem ingenting?
Okej, är väl ironisk men samtidigt börjar jag faktiskt tvivla på min illusion, inte på ungdomarna men på mina värderingar och min plats i samhället.
Hur mycket orkar man läsa om någons brutala öde, hur mycket information behöver jag, hur många infallsvinklar finns det?
Jag orkar inte läsa mer om blodfläckar, vittnen som inte sett något och grannar som inte kände någon. Jagvillläsa om vad som görs i stället för vad som gjorts. Vilka krafttag tas mot arbetslösheten bland ungdomar, menar då inte åtgärder i form av meningslösa projekt. Vilka insatser gör kommunerna för att aktivera ungdomar, även äldre? Var finns de intigrerade ”fritidsgårdarna”? Var finns platsen där EMO och Skatare möts, där fotbollsgrabbarna och CS matadorerna har något gemensamt. Finns det en plats där ungdomar utan föräldrar med akademisk bakgrund kan få hjälp med skolarbetet, för alla undersökningar kastar ju en skugga av obildbarhet över dessa, patetiskt!
Alla har plats i ett samhälle om vi är kreativa, tänker blandad kultur istället för var kultur har sin plats. Våra ungdomar måste få jobba mer med sina konstruktiva kroppar och sina formande hjärnor, mer vuxenmentorer till ungdomarna, intigrera inte bara nationaliteter, intigrera samhällsklasser, generationer och intressegrupper. VI behöver skapa målbilder, forma målbilder av det ungdomarna bär, öka självkänslan genom lust, öka självinsikten genom kommunikation. VI måste låta de små få vara med på det stora. Låt dem få utrymme att utrycka sig, skapa temaparker runt om i staden där de kan få vara konstruktiva, skapa Ungdoms TV i varje stad, låt dem som behöver vara i centrum lära av att vara där, låt demsom står i pereferin få en miljö i pereferin som gör dem delaktiga. Skapa piratradiokanaler, låt dem få bli entrepenörer i unga åldrar, sköta sina egna skateparker, sina egna fritisgårdar, ge dem ansvar så det känner sig delaktiga och behövda. Låt dem lära praktiskt, skapa sina egna alkoholfria klubbar, ge dem miljöer att vara i som är sunda med vuxenkontakt iform av annat än socialen, polisen eller fritidsledare, kräv företagarna på tid i ungdomarnas verksamhet, schamalägg politiker i den värld den framtid de förtänger finns. Det finns en enorm potential där ute som bara sinar för att ingen låter flödet av idéer få fart.
Jag hade med glädje jobbat intigrerat med mina egna barn i en miljö med 14-20 åringar som vill pröva sina ideér, som vill utmanas. Skolan gör sitt bästa, skolan är ett av stegen men idag behöver ungdomarna helt andra utmaningar för att växa än de skolan har resurser eller tid till! Allmänbildningen är viktig för fortbildningen men viktigast är den sociala utvecklingen, de sociala utmaningarna och skapandet, det får våra tonåringar till att växa. Läser jag en artikel till som säger att man sparar 15 milj på att hålla ungdomar utanför droger och kriminalitet genom tidiga resurser med föräldrautbildning och fler kuratorer så blir jag vansinnig. Lösningen är mer jordnära än så, visst behöver föräldrar, även jag, lära oss mer men framför allt behöver våra barn/ungdomar få mer utrymme i rätt miljö, få mer vuxenreflektion, ha fler nära förebilder, ha fler mentorer, ha mer utmaningar som ger mer än ett MVG.
Blir lite djup igen.
En god självkänsla kan ha många ansikten, ge många uttryck men inte alltid driva en framåt.
Det är många som blandar ihop självkänsla med självinsikt, skillnaden är enorm, men de bör samverka!
Killen med självkänsla kan spela en roll som han är trygg i, ofta en ”clown” eller ”macho” roll, när han är i den rollen så känner han sig stark, synlig och deltagande. Han saknar däremot insikten av att han inte går framåt, får andra att stangera/stå still och påverkan sin omgivning med negativ stress trots att han lockar till skratt. Med den typen av självkänsla finns inga garantier att lyckas men däremot goda förutsättningar att misslyckas. Den rollen finns självklart även i en kvinnlig version. Ord, meningar med ordet ledsen reflekteras sällan utåt men i ensamhet finns de där, även om den offentliga självkänslan lyser är den personliga/privata en tunn livlina som om den brister ofta ger ett destruktivt resultat. Men….om personen vågar ta ett steg bakåt, lyssna av sig själv och omgivningen så kan hans ”träning” i att agera i centrum ge positiva följder, synd bara att det ofta sker för sent i livet. Tror att självinsikt bör komma före självkänslan för att man skall gå framåt i livet och kunna ge omgivningen något mer än ett frustrerat skratt eller en bortkastad lektion
…kom till min bror precis, stället ser ut som en fritidsgård för 18+, lukten påminner mig om att jag inte längtar tillbaka till 25 igen. Massa fylla, inget uträttat men en jävla baksmälla…men kanske det var kul???? Inget fel med ett krogbesök, inget fel med en fest men det får gärna dröja evigheter mellan varje gång, känns skönt att prioriteringarna ligger i det sociala utbytet inte i alkoholens påverkan på det sociala frånfallet. Men..men, ung är man bara en gång och värdet av ungdomen kanske kan mätas i betydelselös fylla och misslyckad raggning, tveksamt men jag dömer inte.När jag tänker efter så har nog de flesta ungdomsfyllor för min del resulterat i mer ångest än glädje, måste nog ta och analysera det en dag och se om jag förkastar något viktigt när jag rent spontant fördummar ”missbruket” av den ljuvliga ölen och den värmande whiskysaromen. Blir nästan lite besviken på mig själv när jag inser att ordet lagom förekommer ofta i min tanke, men vid konsumtion av alkohol är det nog en bra värdemätare på hur kul man haft. När jag reflekterar tillbaka på min egen ungdom inser jag att min alkoholkonsumtion mest resulterat i att andra haft kul av mig som gycklaren vars spärrar försvann, själv hade jag nog mest ångest och ständiga löften om ”no more”
Ja, ja, man lär av allt som man kommer ihåg men när man inte minns finns inget att lära, bara en del ursäkter att dela ut.
Får väl hjälpa ”vraket” som ligger här att göra om lägenheten till respektabel boyta innan den klassas som hälsofarlig.
Sitter och sneglar lite på min son samtidigt som jag undrar vad som kan skrivas idag. En prepubertal 10 -åring som börjat få hår under armarna, skateboard fastspänd under fötterna och en viss frigöringsprocess i attityden mot sina föräldrar. Hjälp, han börjar bli en helt egen individ, svårare och svårare att forma. Men jag inser samtidigt att det är en viktig del i hans utveckling och att jag får iakta mer på distans, men jag kommer inte för en sekund vända ryggen till. Det är från nu och ett antal år framåt jag måste vara hans bollplank utan att styra upp och ”lägga mig i” för mycket.
Det är de närmaste tio åren som ger han ännu ett lager av den trygghet de första tio åren gett, det är nu man som pappa osynligt i hans pereferi ”knuffar” honom på rätt väg och ”fångar” honom när han faller. Han får ta fler och fler egna val men jag finns där med råd, jag finns där med eftertanke och jag finns där med ramar när han själv inte ser dem.
Men vi som föräldrar till pojken har haft tur och fått ”betalt” för all ljuvlig tid man engagerat sig i just honom. Hans personlighet är egen men hans reflektioner är nog lite inlärda från våra, även om de omformats lite av honom. Han har ödmjukheten, viljan, eftertanken och bägge fötterna på jorden för det mesta, han som alla andra vuxna som barn lyfter då och då lite bort från verkligheten…men om han faller finns vi där.
Med lite rädsla men med massa glädje ser jag fram emot att se vad han tar för steg i livet och även om jag bara är en skugga kommer jag finnas där i varje steg!
Ibland undrar jag hur man formas till att tro att man vinner en dialog på att den andre tystnar? Jag menar, om jag försöker lära en apa att be om ursäkt och apan bara vrålar och kastar bananer så betyder min tystnad inte att apan vann utan att apan va för dum för att förstå sitt eget bästa. Jag hatar och ge upp hoppet och tron på att jag kan hindra en ung individ från att behöva ångra i morgon, jag har inte gett upp än men inser min begränsning lite…
Den som hörs mest vinner….min irritation. Men till alla unga där ute som idag är nöjda med sitt val av inställning till skolan, grattis! Till alla er som efter 2 min ENSAM eftertanke inser att ni kanske ångrar ert val i morgon, gör något NU. Varför tillbringa 6 tim i skolan utan att ens försöka söka sig ett steg framåt? Ledsen, men en dag inser ni att ni stått still för länge och att nästa kliv i livet blir enormt!
…är att livet består av på tok för lite kärlek.
I min omfattande…hmm…omvärldsanalys ser jag att för få människor älskar sig själva och därför inte förmår att förmedla kärlek i den omfattning världen behöver. Vi pratar om ideal. Manligt svullet ideal med svällande muskler och ett romantiskt men farligt inre, en machopappa eller en trendriktig ungtupp. Du skall ha ett kraftigt och frustande moster mellan benen och ett varmt men rått hjärt under spelande bröstmuskler. Är du ung så är kraven enorma, är du i min ålder så kommer du långt med pengar på banken vilket är patetiskt. Vi är där vi är idag för att för många vill ha för mycket och för få har mest! LÄR!
Faktum är att ungdomarnas förebilder har ofta fått ta den ”enkla” vägen eller den brutala vägen till framgång, vi har hjältar som är så långt från fadersfigurer man kan komma, vi har hjältar som lever liv så overkliga att inte ens en promille når upp till dess ekonomiska status. Men för många ungdomar räcker det med 15 min i den miljön, ses och placeras in i det machofack som Eminem, 50 cent, Zlatan och andra idoler finns i. Genom att söka den snabba, enkla och brutala vägen går enormt många unga pojkar olyckliga och ofullständiga långt in i livet, många finner aldrig ron i sig själva. Snabba cach ligger i grunden till otroligt många tonåringars livsplan och antingen ger de upp den och har svårt att le, eller så väljer de den brutala vägen där deras lycka blir många andras olycka eller så tillhör de promillen som lyckas och sen aldrig blir mätta av lyx och status ändå. Vem ser sin pappa som jobbade på Volvo som idol, vilken 17 åring ser lyckan och leendet i combin, en familjs huset och 3 kids? klart man måste ha ambitionen att ”leva”/uppleva innan man kommer dit, men unga pojkar hånar den livsstilen som familjefar. De flesta förlöjligar den. Men pojkar, livet blir inte lyckligare än den känslan du får den dagen då ”ha begäret” stangerar och någon annans liv blir viktigare än ditt. Men för all del ha kul på vägen dit men sikta på känslomässig lycka, den enkla upplevelsens lycka framför lyckan med pengar och ett dussin blondiner!
…återkommer med det motsatta könet senare!
Grattis matte B elever,ni tog ett stort steg idag, ni kunde tagit ett större om tilltron till er mattenerv varit större och ambitionen en nivå högre men jag tycker ändå det känns bra. Liten knuff i rätt riktning och ni forserade problemen. Tror det är ett allmänt problem idag, ungdomar tror lite för lite på sin förmåga och sänker därför ambitionen eller tvärtom. Att bara satsa och se var man slutar är sällan någon som vågar,man vill hellst veta innan vart man slutar, lägg ner det och ta fart, misslyckande är ett ord för ny inlärning, bara feltolkat i akademins lilla ordlista! Jag har stora visioner för framtiden men behöver mina elever föratt nå dit!
