Postat i: Vinter 2009
En andra chans…antingen låser vi in oss med flocken, eller så spelar vi ut kortet som alfahanne eller betahona…så reagerar vi när vi känner oss hotade.
Hotet utifrån, är nog oftast ett hot inifrån, vi har ett enormt behov av kontroll men en rädsla av att bli kontrollerad. Individen i samhället bygger murar runt sig, använder rykten och lögner som isolering och hänger upp fördomar som taggtråd. Integritet sonen hos den äldre generationen är byggd av cement men hos den yngre är den av luft, problemet är att vi som äldre använder den lilla kraft vi har i form av förebilder till att kasta murbruk på våra ungdomar.
Hade inte skrivit detta inlägg om murbruket hade varit till för att skydda ungdomarna mot att göra ingrepp i sin egen personlighet som de ångrar, men murbruket används mer till att bygga upp murar av egoism toppade med fördomar.
Ett absurt exempel, hur kan man säga att barn som inte ens fått en första chans inte bör få en andra, utan föräldrar och tillhörighet står de hjälplösa, vilsna, ensamma och utsatta vid vår dörr och med rädsla i blicken sträcker de ut handen. Då stängs inte dörren, den smälls igen. De släpps inte in för de har varken bruksanvisning eller garanti och går inte att få på öppet köp, de är människor och de skrämmer oss, VARFÖR!? De passar inte in i den sjuka bild vi har av trygghet, de tillhör inte vår klass, de står för en kostnad, inte bara i pengar utan i engagemang. Det orkar vi inte med, kanske de behöver vårt stöd mitt under ”På spåret”, eller så får jag skämmas för att de är mina grannar på ”Efterlyst” eller Paradise Hotell”. Kanske de skyller sin trasiga uppväxt på mig och har sex på TV, rädslan för att misslyckas eller för kraven för att lyckas är enorma. Tid, kärlek och omtanke är det människan saknar mest och vill ha minst idag, om det inte är helt gratis! Suck…har enorm energi att skriva mer men känner att det blir förvirrande och tungt, säkert samma känsla som det är att umgås med mig 
Kommentera än så länge
Lämna en kommentar
