Gjermundhenriksen’s Weblog

En andra chans…antingen låser vi in oss med flocken, eller så spelar vi ut kortet som alfahanne eller betahona…så reagerar vi när vi känner oss hotade.

Hotet utifrån, är nog oftast ett hot inifrån, vi har ett enormt behov av kontroll men en rädsla av att bli kontrollerad. Individen i samhället bygger murar runt sig, använder rykten och lögner som isolering och hänger upp fördomar som taggtråd. Integritet sonen hos den äldre generationen är byggd av cement men hos den yngre är den av luft, problemet är att vi som äldre använder den lilla kraft vi har i form av förebilder till att kasta murbruk på våra ungdomar.

Hade inte skrivit detta inlägg om murbruket hade varit till för att skydda ungdomarna mot att göra ingrepp i sin egen personlighet som de ångrar, men murbruket används mer till att bygga upp murar av egoism toppade med fördomar.

Ett absurt exempel, hur kan man säga att barn som inte ens fått en första chans inte bör få en andra, utan föräldrar och tillhörighet står de hjälplösa, vilsna, ensamma och utsatta vid vår dörr och med rädsla i blicken sträcker de ut handen. Då stängs inte dörren, den smälls igen. De släpps inte in för de har varken bruksanvisning eller garanti och går inte att få på öppet köp, de är människor och de skrämmer oss, VARFÖR!? De passar inte in i den sjuka bild vi har av trygghet, de tillhör inte vår klass, de står för en kostnad, inte bara i pengar utan i engagemang. Det orkar vi inte med, kanske de behöver vårt stöd mitt under ”På spåret”, eller så får jag skämmas för att de är mina grannar på ”Efterlyst” eller Paradise Hotell”. Kanske de skyller sin trasiga uppväxt på mig och har sex på TV, rädslan för att misslyckas eller för kraven för att lyckas är enorma. Tid, kärlek och omtanke är det människan saknar mest och vill ha minst idag, om det inte är helt gratis! Suck…har enorm energi att skriva mer men känner att det blir förvirrande och tungt, säkert samma känsla som det är att umgås med mig

…sitter här med framtiden, formar dem lite genom kreativ/konstruktiv kritik, undrar lite var de andra mentorerna i deras liv är…favorisering, framhävning och siktande mot stjärnorna gör att deras möjliga mentorer håller sig undan dessa goa individer som ”endast” siktar strax över trädtopparna. Det finns så oerhört mycke ”gött”, så mycket att njuta av och le av hos dessa ungdomar. De skriver som mina ”tuppar” på skolan affärsplaner som är yrare än min blogg, sant, promise men de har innehåll…saknar bara lite struktur och vägledning! Har ett viktigt jobb, älskar det men även om plånboken inte fylls på så är jag nöjd och har accepterat att det känns i längden bättre att hjärtat, själen och livet får tanke och mening!

Sonen älskar deras närvaro, 18 åringar som lyssnar, ler och accepterar honom, lite skillnad från när farsan gnäller och skäller samtidigt som han/jag försöker slinka in med lite positiva kommentarer och massa kärlek!

Dags för sonen att lägga sig, dags för mig att läsa projektplaner, affärsplaner och andra framtidsplaner…fast först lite skolrådstankar!

Är det narcissism att blogga? Lite självspegling är det väl men har det inte gott mode i även denna psykologiska term? Mitt huvuduppdrag som vuxen är väl att fostra? Fostra genom att avspegla mina erfarenheter, varför inte genom en blogg?

Jag önskar/hoppas att jag är ett bollplank i det enorma utbudet av information, krav och ideal! Var det inte Lundell som sa ”att vara ung är för jävligt”, hans reflektion då är nog än mer passande idag. Vill inte svartmåla något på den redan grå hösthimlen men ger vi verkligen nästa generation de möjligheter de förtjänar? De har förutsättningarna att bli goda, framgångsrika samhällsmedborgare men ibland känns det som vi ger dem för få verktyg att jobba med. Ibland ger vi dem bara ett multiverktyg från Claes Ohlsson och tror de kan bygga sig en framtid med detta…de är kreativa men kan inte utföra hur många underverk som helst!

Pratar inte bara om tonåringarna utan riktiga förebilder, pratar även om de yngre åldrarna där familjesituationen kan vara obalanserad, där flödet av information utan plattform för behandling är enormt. Säger inte att det går åt helvete, säger bara att det kan gå mycket bättre!

Varje individ, vuxen som barn tar större och större plats, egot växer, att vara sig själv är inte längre en reflektion av den miljön man fostrats i. ”Att vara sig själv” är idag mer en spegling av det mediala kravet, en slags idoldyrkan formar individen, yttre ideal och offentliga åsikter är viktigare än inre trygghet och medmänsklig omtanke. Som i alla tider är det störst, bäst och vackrast som gäller men nu är alla medel tillåtna, som botox, gelehallon och global förnedring av motstånd. Jag önskar en förändring!!!