Gjermundhenriksen’s Weblog

Pengar är inte allt, men det är en trygghet i att ha tillräckligt för tak över huvudet och mat på bordet. Jag blir sällan lycklig av inköp, snarare olycklig över att ha förbrukat något på A när jag kunde kanske lagt det på B, det kan bero på att jag egentligen har en ytterst liten marginal utifrån mitt levnadssätt. Men jag har valt den lägre inkomst/utgift sektorn utifrån vad jag av brutal erfarenhet har lärt mig. Genom att se omvärlden med humana ögon och titta in förbi men egen ytlighet så är min prioritering mina barn/familj/framtiden. Jag växer av att få kommunicera med ungdomarna, förmedla min kunskap, mina värderingar och lära av deras. Jag blir varm av att se mina barn växa, förmedla harmoni och va så trygga i sig själva att omgivningen blir trygg. Tiden med dem skapar ingen rädsla för kommande börskrasch men inte heller möjligheten till materiell utsvävning i någon form, men jag har tränat bort det behovet, insett mina värden och hittar alltid nya gratisvärden som är mycket mer långsiktigt lyckoskapande än de korta materiella/pengaberoende värdena. Låter jag präktig? Då är jag det!

Varför är det ingen status i att vara medmänniska, varför bejakas inte kunskapen i bemötande med uppskattning i lönekuvertet? Är valet att jobba med människor på en ”platonisk” nivå ett val som bör bestraffas med låg inkomst och otrygg arbetssituation? Läser forskningsresultat på forskningsresultat om vad vi bör göra för att minska våldet, missbruket. Resultatet mynnar ofta ut i att samhället behöver fler psykologer, fler kuratorer, föräldrakurser drivna av psykologer/kuratorer, ”bättre” lärare med mer akademisk erfarenhet. Jag har tidigare sagt att jag är naiv, i min naiva värld behöver vi fler medmänniskor, mer människor som vågar se sin omgivning, stoppa utanförskapet, normalisera integrationen med sin närvaro och våga sprida komplimanger/kärlek/tilltro. Vi behöver självklart alla dessa duktiga psykologer och kuratorer men vi behöver framför allt skapa fler föräldrar med god självkänsla, självinsikt och förståelse för föräldraskapet, fler föräldrar som förstår vikten av att båda är delaktiga, fler föräldrar som trotsar media, trotsar samhället genom sin närvaro, inte efter katastroferna utan innan! Vi behöver lära våra barn, oss själva och omgivningen reflektera med värderingar av demokrati/mänskliga rättigheter och ”sunt förnuft” allt oftare, vi skall inte behöva ”drabbas” för att agera. Acceptansen är för hög utifrån de normer och värden en människa mår bra av. När vi förmedlat den kunskapen och insikten kommer behovet av dessa duktiga överarbetade psykologer och kuratorer minska kraftigt.

Du skall inte behöva vara i karriären för att känna lycka och ha mat på bordet, det måste bli enklare att vara en god medmänniska och en närvarande förälder!

Till alla er som har magont, känner oro och inre stress, känner er otillräckliga, saknar naturlig bekräftelse för den ni är, till alla er som har prestationsångest, känner er motarbetade och inte förstådda, till alla er som konstant har en ytlig ilska, är högljudda och tar plats utan att fylla den med något, till alla er som jobbar 14 timmar dygnet med 3 barn hemma, till alla er pappor som tror att er roll är att försörja, skydda och styra, till alla er mammor som känner att ni inte får förverkliga er, till alla er människor som ständigt köper lyckan med statussymboler, till alla er som har problem med flaskans innehåll, till alla er som dömer andra, till alla er som trakasserar, till alla er som slåss, till alla som mår dåligt, till alla er som vill ha mer, till alla er som saknar kärlek, till alla er som hatar, till alla er som söker grupper av tillhörighet för att vara trygga, till alla er med utanförskap…DET FINNS HOPP, TÄNK OM BÖRJA PÅ NYTT, REFLEKTERA!

Till politiker, arbetsgivare, Nobelakademin, värdesätt den lilla människans stora insatser, alla kan inte vara säljare/akademiker/forskare/astronauter/programledare, alla har olika behov men samma värde så även i lönekuvertet!